Om lösningen vore avgiftning, hade fler varit friska

Beroendet släpper inte bara för att kroppen gör det

Illusionen, att alkoholen och drogerna är problemet, är för många ett faktum baserat på okunskap.

I slutändan flyger inte alkoholen och drogerna in i människan, människan tar beslutet själv. På sidan av en beroende står anhöriga och tänker att han eller hon borde dricka mindre. Överenskommelser görs om vita månader, ingen mer starksprit, vartannat vatten. Men ändå blir det ingen förändring. Lösningen är alltså inte endast avhållsamhet utan just det jag sätter fingret på; förändring.

Acceptera maktlösheten

Förändring av det i människan som får den att göra om samma sak igen, trots konsekvens på konsekvens. Definitionen av vansinne är att göra om samma sak och tro att man skall få ett nytt resultat. Man behöver förstå att det är ett vansinne bortom logiken. En beroendes logik är att användandet är en lösning, inte ett problem. Konflikten ligger i temat. På sidan om står en anhörig som inte kan förstå vad de håller på med. Där behöver man mötas i oförståndet och acceptera maktlösheten. Maktlösheten i att vita månader, avgiftningar, byta jobb, umgänge och sorter inte fungerar.

Förutsättningen är dock avhållsamhet för att den beroende ska kunna identifiera vad som är och gör att de fortsätter i vansinnet. Hade den beroende kunnat nå detta genom insikt, intelligens eller annat, hade hen kunnat sluta självmant. I problematiserandets avgrund blir det tydligt. Tydligt att man behöver hjälp. Det blir även tydligt att detta är en sjukdom, inte en karaktärsdefekt eller avsaknad av just intelligens.

Sjukdomen är tvådelad och består av en fysisk allergi och en mental besatthet.

Besattheten bevittnar vi när en beroende tar första glaset eller drogen. Det startar en omvänd allergi som gör det omöjligt att sluta, alla tidigare överenskommelser blir avskrivna. Allergin är en biologisk process som gör det omöjligt att kunna använda igen när väl förändringen ägt rum på cellnivå, den mentala delen är behandlingsbar. Alltså delen i beroende som får att hen att ingå kompanjonskap med sitt vansinne.

Förstå vansinnet

Att bli vän med och förstå vansinnet är vad jag tror är nyckeln till förändring. Vansinnet är inte en känsla, en tanke eller händelse. Det är ytterst individuellt och ojämförbart. Det som är gemensamt är att man delar samma vansinniga lösning för att bota, tysta ned eller lugna det inre. När man kan möta en annan beroende i förståelsen av att de delar samma idé om vad som är lösningen kan de också spegla varandra för att uppnå förändring. Därav behovet av en gemenskap av likasinnade i en arena av förståelse, snarare än i ett dömande och begränsande. Bortom skammen och skulden mellan två beroende kan det första genuina samtalet uppstå.

Grunden till förändringen behöver komma från den beroende. Insikten att personen inte är ensam i kampen mot sig själv, är ofta bryggan till villigheten att våga se på sig själv i spegeln utan ett filter av lögner, ursäkter och bortförklaringar.

Du är ensam så länge du är tyst.

Fredrik Gynnestam
Socionom/Terapeut