Den existentiella tomheten och beroendesjukdom

Sambandet mellan existentiell tomhet och beroendeproblematik

Beroende och beroendesjukdomen ett begrepp ofta använt men sällan på djupt analyserat.

I över 30 år har jag stått i frontlinjen, i skyttegravarna med de beroende och hjälpt dem se sjukdomens dynamik i ögonen. Här i spillrorna av ett liv kört i botten får vi alla lika värde oavsett titlar och positioner i samhället. Här har jag mött hela spektret från den totalt kollapsade individen som förlorat allt och står barskrapad med endast sina egna andetag kvar, till samhällets toppar med allt sitt yttre fortfarande intakt. Beroendesjukdomen tar ingen hänsyn till dessa aspekter, den har ingen särskiljning, ingen könskvotering och ingen är exkluderad. Jag har mött dem alla, präster, socionomer, psykologer, poliser, läkare, journalister, hockeyproffs, fabriksarbetare, mammor, pappor och barn, ingen är på undantag, ingen är förskonad bakom någon titel eller form.

Men när vi till vardags talar om beroende som sjukdom likställs den oftast med dess synliga men yttre symtomen: överdriven konsumtion eller beteenden som gått över styr, från alkohol, narkotika, mediciner till spel/shopping eller sex. Ofta blir dessa yttre faktorer så synligt problematiska att de framställs som ”problemet.”

Det destruktiva beteendet måste brytas

Därav kan den hjälpande omgivningen lockas in i fällan att reducera problemet till symtomnivån och försöka lösa det genom att betala skulder och ta över ansvaret över ekonomin, ge antabus, erbjuda operationer för att hindra överätning osv. Ett stöd som i all ära fyller en funktion om det ges i rätt syfte och med en djupare förståelse för hela sjukdomens omfattning. Utaggerandet behöver upphöra, men det löser inte problemet!

Drickandet är inte problemet, det är en lösning som har spårat ur. En lösning som slutligen skapar fler problem än det löser, en lösning som fått ett eget liv i ett cykliskt förlopp som individen inte har förmågan att bryta. När detta vansinne vävts in i varje fiber i människans varande och kvalat in i diagnosen ”beroendesjukdom”. Då spelas en tragisk scen upp med en aktör som tvångsmässigt försöker lösa en djupare ekvation, vars vilja degraderats till statist i sitt eget liv.

Destruktiv spiral

Den bakomliggande drivkraften, den existentiella tomheten ger nu näring till den destruktiva spiral av tillfälliga lindringar som gräver sig in i mer tomhet. En växande känsla av meningslöshet och brist på sammanhang sätter individen i en position där hon krampaktigt letar efter något att undvika vakuumet med. Denna svårfångade och dolda faktor exponeras inte i den symtomatiska mediala rapporteringen eller i den vardagliga debatten. Därav kan sjukdomen i sin dolda position fortsätta styra individen mot sin egen undergång.

En ny förståelse av beroende

Men när vi börjar betrakta beroendesjukdomen på en djupare nivå som ett rop på existentiell helhet börjar en ny förståelse öppna sig.

När vi ser att det inte enbart handlar om dopaminsystemets kemi som kan regleras medicinskt eller om dåliga vanor som kan läras om, utan om en djupt mänsklig längtan efter att känna sig hel, tillhörande, trygg och vital. I brist på det fortsätter den beroende att lindra sitt existentiella vakuum med drogen. Avhållsamhet löser inte problemet, men det lyfter fram möjligheten att se den bakomliggande naturen då dess näringskälla stryps. Då visar sig den urholkning av själslig substans individen lämnas att ta sig an livets uppgifter med. Det är precis här, där inga titlar längre gäller som vi kan öppna oss för ett nytt liv.

Vägen in i tomheten

Hur uppstår då denna existentiella tomhet? För många sker det gradvis och inte sällan innan drogdebuten, kanske genom en känsla av uteslutning, upprepade negativa speglingar eller traumatiska upplevelser som långsamt gröper ur en inre kärna av vårt livsvärde. Den initiala lindringen drogen kan ge, är en kortvarig romans som snart drar åt snaran och kräver mer av individens moraliska valuta för att leverera någon effekt. I detta virrvarr av självbedrägeri och desperata jakt på artificiellt substitut på mänsklig kontakt, ersätts individens livskraft och värde med en tomhet och en skam som blir dess drivkraft.

Den existentiella möjligheten

När vi sätter ord på ”den obehagliga och skamliga tomheten” och bjuder in den i rummet för att bli en naturlig del i behandlingen – snarare än något man kvickt vill bort ifrån – då uppenbarar sig en paradoxal möjlighet: den avgrund vi först fruktade kan plötsligt visa oss vägen mot djupare autenticitet och självkännedom. Att våga stanna i skammen och det smärtsamma tomma vakuumet tillsammans med andra som blottar sina sprickor, öppnar dörren till ett förvandlande inre arbete, där man steg för steg återknyter kontakt med sig själv och världen. Genom den processen kan längtan efter genuin tillhörighet, mening och sammanhang äntligen hitta en solid grund för ett tillfrisknande som genomsyrar hela individen.

Peter Nordlöw
Psykoterapeut